Jag kan inte sluta tänka på 1991

Vi som föddes efter 1945 fick höra att vi levde i en efterkrigstid. Inte mellankrigstid, inte förkrigstid utan just tiden efter krigen. Två storkrig hade lärt Europa att krig aldrig kan vinnas. Inga mer folkmord, ”krigets lagar” reglerade hur en eventuell konflikt skulle föras, ungefär som reglerna i boxning. FN var domaren som övervakade det hela. Proteströrelsen mot Vietnamkriget måste förstås mot den bakgrunden. Supermakten som totalt nonchalerade just de lärdomarna.

Men det var 1991 som det för oss otänkbara skedde. Krigen kom tillbaka till Europa. Den europeiska freden hade vilat på supermakternas terrorbalans. Nu föll Sovjet och krig bröt ut i forna Jugoslavien. Där var det igen, hela paketet: folkmord, fördrivningar, religiösa konflikter. I Sverige blev vi i högsta grad berörda. De flesta av oss hade grannar eller arbetskamrater därifrån och vi kunde på nära håll följa hur konflikterna skärptes. I krigets spår följde flyktingströmmar, rasism och högerextremism.

Idag, 27 år senare, har vi hamnat i en situation där det viktigaste av allt är kampen för att försvara demokratin. Om kriget hade tett sig otänkbart för oss när vi var unga var det här ändå något som måste legat helt utanför vår föreställningsvärld.

Möte i Kulturhuset 8 maj. Heja Moster!

Läs mer om Ritas blogg.

 

 

 

3 May 2018