Ingen försvinner spårlöst

Efter att Bosse Jansson sagt hej då utanför Svensk-albanskas lokal i Kristineberg, den 3 april 1976, finns inga spår efter honom. Men ingen människa försvinner spårlöst. Vi finns kvar i vår omgivning, hos människor som känt oss. Den försvunne lämnar efter sig oroliga och undrande vänner och släktingar. För dem väntar en aldrig avslutad sorgeprocess. Någonstans närs alltid hoppet att personen en dag på ett magiskt sätt ska dyka upp.

Bosse hade några släktingar som han ibland träffade. Hans vänner fanns i de politiska kretsarna, Svensk-albanska, SKP och FNL-gruppen. När mötte jag själv honom första gången? Jag vet faktiskt inte. Vi gick i samma skola, han gick två klasser under mig men jag kände flera i hans klass så jag antar att han var en sån som man morsade på utan att direkt känna. 1968 kom han med i det som kallades 27-majrörelsen, något som bildades på universitetet efter kårhusockupationen. Där var jag också med. Men det är från Svensk-albanska jag minns honom bäst. Han ledde en studiecirkel inför vår resa till Albanien 1973 (den resan blev inställd men det är en annan historia).

Jag kan alltså inte påstå att jag kände Bosse Jansson särskilt väl men ändå tillräckligt väl för att aldrig ha kunnat släppa hans försvinnande. Kanske har skrivandet av boken varit en del av en terapeutisk process för att äntligen bli fri från historien. Jag har försökt att kliva in i hans huvud. Hur kan han ha haft det som barn? Hur mådde han efter föräldrarnas död? Vad lockade honom med Albanien?

Om jag har lyckats får andra bedöma. Min förhoppning är att ingen ska ta illa upp av min beskrivning eller tycka att jag förtalar den försvunne. Det har aldrig varit min avsikt, bara att lyfta fram honom som en hel människa.

22 Sep 2016