Flyktingkatastrof för vem?

Djupdykning i tidningsarkiven är intressant. 1992 pågår kriget i f.d. Jugoslavien och flyktingar kommer hit. Som nu, gömda under lastbilar, stoppade av en återupprättad gränskontroll mot Danmark? Inte alls. Eftersom de är välkomna kan de komma i egna bilar eller med flyg eller bussar som de köpt biljett till.

4 juni 1992 läser jag i DN att regeringen förbereder en speciell lagstiftning för att inte behöva bereda varje flyktingärende för sig. Det handlar inte om att ge avslag snabbast möjligt utan tvärtom, flyktingarna betraktas som ”ett hjälpsökande kolllektiv.” Efter att de registrerats ska de få möjlighet att vistas och arbeta i landet, i väntan på asylprövningen. För att kunna ordna fram sovplatser får myndigheterna rätt att rekvirera idrottshallar, skyddsrum mm. 1000 flyktingar inkvarteras i ett hastigt uppslaget tältläger på regementets övningsfält i Eksjö. Det fungerar. De värnpliktiga hjälper till med tälten. Eksjöborna lämnar in kassar med barnkläder.

Hur många flyktingar rör det sig om? Invandrarverket planerar för ca 30 000 per år men kan skaka fram ytterligare 20 000 om det behövs. ”Där går smärtgränsen.” Jämför det med att Löfvén anser att 14 000 är ”rimligt” idag. Totalt beviljade Sverige 82 000 uppehållstillstånd för jugoslaviska flyktingar under 90-talet. Ingenstans läser jag dock om att det här var en ”ödesfråga för Sverige” som moderatledaren säger idag, eller att vi på något sätt skulle stått inför en katastrofsituation. Katastrofen fanns inte här utan i Bosnien.

(Nu kanske ni undrar vad det här har med Rita att göra. Som jag skrivit tidigare blev de flesta av oss på något sätt berörda av kriget i Jugoslavien. För Rita och hennes familj blev konsekvenserna stora. Men det får ni veta mer om när ni läst boken).

11 May 2018