Historien om Rita och Pierre. Hon, barn till invandrade finlandssvenska arbetare. Han, uppvuxen på Östermalm med ett von i namnet som han tagit bort. Så här kan det låta mellan dem när han frågar om hennes uppväxt:
”Det var inte så att vi var fattiga. Inte på pengar.”
”Hur menar du?”
Hon tänkte på sin uppväxt, på livet i trean i Västertorp. Den var inte liten, ändå tänkte hon alltid på den som trång, det var som om det inte fanns luft nog åt dem allihop. Det hängde ett moln av oro över familjen, den sög åt sig syret. Det var något föräldrarna hade med sig från hemlandet, en nedärvd skräck för den annalkande katastrofen. Missväxt, arbetslöshet och krig, det hade funnits i släkten i generationer.
”En gång frågade jag min mamma vad de drömde om när de flyttade till Sverige. Vet du vad hon svarade? ´Vi kom hit för att arbeta, inte för att drömma.´ Vi var fattiga på framtidsdrömmar. Det fanns inget språk för det.”
Hon jämförde med honom. Den självklara säkerheten, friherrinnans vänliga sätt att hälsa, den stora våningen med böcker i hyllorna och porträtt på väggarna.
”Vi är nog för olika du och jag” sa hon.
”Det är inte som du tror. Vi hade inte särskilt mycket pengar."
”Klass handlar inte bara om pengar. Det är något man föds in i.”
Läs mer om Rita och Pierre i bloggen.